Förord
| Ja tack, jag vill beställa boken "Som ett evigt sommarlov" för introduktionspriset 295 kr plus frakt |
Varför gör man det?
Det kan finnas många orsaker till att man sätter sig i ett hål i vattnet omgiven av lite tunn plåt. Varför jag gjorde det vet jag inte riktigt, jag bara ville det. Men hav och båt har alltid betytt frihet och äventyr för mig. Jag tror att alla som inte har direkt skräck för havet känner likadant, det som finns bortom horisonten lockar. Uppväxt som jag är på Björkallén i Bunkeflo, så var jag ofta nere vid Stenören och lekte. Mina föräldrar tillät mig och mina bröder Rolf och Torsten att vistas där eftersom det var väldigt långgrunt, och far som var uppvuxen i Naffentorp, sprang alltid vid sjön, som han själv uttryckte det.
Havets invånare har jag också varit dragen till, fiske och fiskar har haft sin givna plats i min fritid. Vid våra semesterresor till Medelhavet var snorkling en självklar sysselsättning för både mig och pojkarna. Och åtskilliga fiskar, sjöstjärnor, havsanemoner och bläckfiskar är det som har börjat sitt liv i Medelhavet och slutat det i ett akvarium i Limhamn.
Jag har också velat testa gränser för min förmåga, och ute till havs har du ingen annan än de du har med dig, och dig själv att lita till. Men NYFIKENHET är nog det som är den drivande kraften även här. För nyfiken har jag alltid varit, allt jag fick i mina händer slutade förr eller senare i sina beståndsdelar. Men med tiden lyckades jag få ihop det mesta igen. Och till slut lyckades jag också att få ihop en hel båt!
"Single up all lines ropar jag, förtöjningarna lossas, nu var endast springet kvar, framåt i maskin och aktern arbetar sig ut från kajen. Back i maskin, springet loss, nu är även fören fri, babord roder, framåt igen och mer maskin. Chiquitita svänger långsamt upp mot den tilltagande sydvästen och lämnar sjösättningskajen i Limhamns småbåtshamn bakom sig. Jag vänder mig om med en klump i halsen, och genom blanka ögon ser jag släkt och vänner som står kvar och vinkar. Avsked är alltid svårt, men vår glädje var obeskrivlig, vi var på väg! Det kändes som vi hade ett evigt sommarlov framför oss."
Stig Lidén Andersson